Värt att veta om fästingen



De allra flesta fästingar av de som vi normalt kommer i kontakt med i Sverige, hör till arten Ixodes ricinus.

Fästingen har tre utvecklingsstadier, som är olika stora, larv ca 0,5 mm, nymf ca 1 mm och vuxen hona ca 2 mm. Vart och ett av dessa stadier måste äta en gång för att utvecklas vidare till nästa, liksom den vuxna honan för att kunna lägga ägg. Däremot äter inte vuxna hannar.

Fästingen hör till gruppen kvalster. Dessa i sin tur är ett slags spindeldjur. Andra spindeldjur är lockespindlar, skorpioner, bokskorpioner, egentliga spindlar och några andra mindre kända grupper. Som alla andra spindeldjur saknar fästingen antenner. Vidare har de flesta fyra par ben. Kvalstren skiljer sig från andra spindeldjur i en rad karaktärer, bland annat har de som larver bara tre benpar. Vidare har de mundelarna samlade i en bildning som i princip utgör ett rör genom vilket de intar flytande föda.

Fukt och värme

Det är framförallt två omvärldsparametrar som är viktiga i en fästings liv, nämligen fukt och temperatur. Fästingar blir aktiva och beger sig på jakt efter ett blodmål, när dagstemperaturerna går över fem grader.

Eftersom en fästing äter tämligen sällan, får de inte i sig tillräckligt med vätska genom födan, utan måste ta upp fukt från den omgivande luften. Luftens förmåga att innehålla fukt varierar starkt med temperaturen, och med stigande värme blir det allt svårare för fästingen att få tillräckligt med vatten. Därför blir fästingarnas aktivitet ofta lägre mitt på sommaren, med maxima på senvåren och tidig höst.

Luftens fuktighet är störst nära marken. När fästingen befinner sig uppe i vegetationen, avdunstar vätska från den och för att förbättra vätskebalansen, måste den söka sig ner till markskiktet. På så sätt blir ofta väntan på ett nytt blodmål en upprepad vandring upp och ner i vegetationen. Eftersom en liten fästing kan innehålla mindre fukt än en större, hinner den inte så högt upp i vegetationen som en större, innan den måste vända, för att fylla på vätskeförrådet och sålunda stöter mindre fästingar oftare på mindre djur såsom smågnagare (näbbmöss, sorkar och möss) och mindre fåglar, medan större fästingar kan träffa på större djur. Nymferna infekterar till exempel harar, hundar, fasaner och vuxna fästingar infekterar ännu större djur som råddjur och inte minst oss människor.

Förekomst

Fästingar finns i hela Götaland och i det mesta av Svealand. Längs Norrlands kustland finns den ända upp till Umeå. Enstaka fynd av fästingar har gjorts utanför detta huvudområde, och förmodligen är det så, att den ständigt sprids med fåglar.

Stillasittande väntan

Fästingarnas jakt går till så att de sitter stilla i vegetationen och väntar på att ett värddjur skall passera. De kryper sällan särskilt högt upp i vegetationen, och finns knappast mer än en meter över markytan. De är inte mer benägna att söka upp vissa växter framför andra, och de äter inte nektar från blommor. De kan inte heller hoppa, eller släppa sig ner mot ett värddjur som passerar under dem. Deras känselkroppar för att upptäcka värddjur, fungerar nämligen bara i området upp till ett par centimeter. Arter i släktet Ixodes har heller inga ögon, och kan inte se för oss synligt ljus.

Fästingens strategi för att hitta ett värddjur är att sitta stilla i vegetationen och vänta på att ett djur går förbi. När så sker, griper de tag i pälsen eller fjäderdräkten och söker upp ett lämpligt ställe att bita sig fast. Fästingar har ett bedövningsämne i sin saliv, som gör att värddjuret inte märker bettet. Tiden de sitter fast varierar beroende på stadium, larver 2-3 dagar, nymfer och honor upp till en vecka eller mer, och hur bra bettet är, det vill säga om de träffat ett blodkärl eller inte.

När de sugit sig fulla med blod, släpper de taget och ramlar ner på marken. Här ömsar de skinn, och övergår till nästa utvecklingsstadium, eller, om det är en hona, lägger sina ägg. Då de sällan förflyttar sig några längre sträckor längsmed marken, har de alltså blivit förda till det ställe de befinner sig av ett värddjur och därför är det inte helt otroligt, att ett annat djur passerar platsen inom en inte alltför avlägsen framtid.

Fästing på människokroppen

Fästingar trivs inte särskilt bra på den hårlösa människokroppen, och brukar därför ta lång tid på sig innan de sätter sig fast. Fästingen sitter fast i mellan två och tretton dagar, beroende på vilket stadium och var de sitter. Tre livsstadier suger blod, nämligen larv, nymf och vuxen hona. Larven, som är drygt en halv millimeter lång, suger tre till fem dygn, nymfen (drygt en millimeter lång) fem till sju dygn och en vuxen hona (cirka två millimeter lång) sju till tretton dygn.

Hur gammal blir en fästing?

En vanlig fästinghona blir mellan två och sex år, vanligtvis tre år. Livslängden beror på hur lång tid de får vänta på sina tre blodmål. En vuxen hona äter tre gånger i livet (en hanne bara två), och tiden de får vänta mellan målen beror på flera faktorer, till exempel hur vanliga värddjuren är och hur länge fästingen kan vara aktiv i sitt letande. Det senare beror i sin tur på temperatur och luftfuktighet. Varma vårar och höstar innebär att fästingarna kan vara aktiva längre tid och därmed öka sin chans att hitta ett värddjur.

Att skydda dig själv och hunden

Bästa sättet att undgå fästinginfektion är naturligtvis att undvika att vistas i terräng med högt gräs, buskvegetation och skuggande större träd. Men därmed går också en hel del livskvalitet förlorad, och utgör därmed en dålig lösning. Det skulle naturligtvis också kännas fel för de flesta hundägare att förhindra sin hund att vistas i denna typ av miljö.

Vistas man i fästingrik terräng bör man ha heltäckande kläder, stövlar med långbyxornas ben antingen nedstuckna i strumpskaften, eller fastsatta utanpå stövlarna med hjälp av gummiband. Ha gärna ljusa kläder så syns fästingarna bättre. Man bör inspektera kroppen noga på kvällen efter att man vistats i fästingrik terräng och fästingar skall avlägsnas så snart som möjligt.
Sök regelbundet igenom hundens päls och plocka bort fästingar som sitter fast samt de som eventuellt kryper omkring.

För att förhindra fästingburen smitta är det viktigt att fästingar plockas bort så snabbt som möjligt. Använd gärna en fästingplockare eller en finspetsig pincett. Greppa så nära huden som möjligt och dra därefter fästingen rakt ut, utan att vrida.

Många har erfarit att det är näst intill omöjligt att få hunden helt fästingfri genom manuell plockning. Det finns idag bättre alternativ, om man vill skydda sin hund mot fästingangrepp och fästingburna infektioner. Många veterinärer rekommenderar idag regelbunden behandling med något av de läkemedel som nu finns att tillgå, t.ex. ett fästinghalsband, som är lätt att applicera och skyddar hunden mot bl. a. fästingar under ca. sex månaders tid.

Diagnostik och behandling

Vid misstanke om en fästingburen infektion hos hund undersöker veterinären hunden noga och tar flera olika typer av prover. Både borrelios och ehrlichios går att behandla med antibiotika och prognosen är god om rätt behandling insätts tidigt.

Vid TBE är understödjande behandling det enda som står till buds eftersom antibiotika inte är verksamt mot viroser.

Utlandsresa med hund

I samband med resor med hund inom EU-området är det särskilt viktigt att undvika att hunden blir angripen av ohyra.

Den bruna hundfästingen som finns i södra och mellersta Europa trivs bra i svenskt inomhusklimat där den kan föröka sig i massor och vara svår att utrota.

Flera fästingarter som förekommer i södra och mellersta Europa, men inte i Sverige, kan också sprida allvarliga och dödliga smittämnen till hundar. Exempel på sådana smittämnen är parasiterna Babesia canis och Hepatozoon canis samt bakterien Ehrlichia canis.

Andra parasiter, som exempelvis Leishmania-arter och hjärtmask, sprids av fjärilmyggor och andra stickmyggor som förekommer i varmare klimat. Alla dessa infektioner ger upphov till allvarliga sjukdomssymtom hos smittade hundar. De kan vara svåra att diagnostisera och behandla i Sverige, bl. a. beroende på att vissa av medicinerna inte finns i landet. Det är heller inte säkert att insatt behandling kan rädda hunden. Därför är det mycket viktigt att hundar som ska resa söderut skyddas mot fästingar och fjärilmyggor t. ex. genom repellerande halsband och att man undviker att rasta hunden då myggorna är som mest aktiva (gryning och skymning) eller i områden med mycket fästingar.

Hjärtmask förebyggs med regelbunden avmaskning under myggsäsongen.

För mer information om medel mot ektoparasiter för utvärtes bruk till hund se fass.se:

http://www.fass.se/LIF/produktfakta/artikel_produkt.jsp?NplID=20020503000387&DocTypeID=4&UserTypeID=1